Jag var iväg i Varberg nyligen och introducerade branchkollegor till Agile, Scrum och XP (inkl en praktisk övning – dojo style med KataStringCalculator). Uppdraget kom in ganska sent men jag och Janne gav oss an det ändå. Vi höll låda i fyra timmar och lämnade sällskapet i god stämning och med förutsättningslösa frågor om möjligheter att göra något mer framöver. Alles gut.
Tidigare i mitt arbetsliv har jag jobbat med arbetslag som varit mycket uppdelade – inte bara i form av plats utan också tid. Det hela fungerade dock bra mycket tack vare väl fungerande internkommunikation. Allt arbete var helt självpåtaget – det fanns ingen arbetsledare som delade ut uppgifter eller ansvar eller på något sätt managerade – alla medarbetare (13 över åren) tog sig an det som kändes prioriterat och utmanande. Inte en enda gång gjordes arbete dubbelt. Inte en gång kom någon och sade “va, är det redan gjort?”.
IRC – Internet Relay Chat. Alla “hängde” på en IRC-kanal (sådan som det sjungs om i “Boten Anna”) som bara var till för jobbet. Där skrev man när man gjorde något, när något var klart och man diskuterade lösningar och problem. När man så började sitt arbete så bläddrade man igenom det som hänt sedan sist och fick på 2-10 minuter en perfekt uppdatering av läget. Inte olikt stå upp-möten.
Tillbaka till nu:
- Kollega 1 – 2 dagar sedan, 17:39: “[Kund] sa att erat bidrag var mycket uppskattat idag :) Grymt jobbat!”
- Kollega 2 – 2 dagar sedan, 17:39: “Hur gick gigget i Varberg? Var de mottagliga?”
- Kollega 3 – 2 dagar sedan, 18:08: “Hörde att er kund var mycket nöjd med dagen. Hoppas ni hade en bra stund oxå.”
:)
- Det är kul med intresserade och stöttande kollegor (som ser till helheten och inte bara att kunden skall vara nöjd).
- Om IRC är low tech och e-post är high tech så har vi ett undantag som bekräftar regeln “med högnivå [språk] har vi sett upp till 5 gångers ökad effektivitet” (Brooks, Mythical Man-Month).
Som parentes kan sägas att jag börjar fundera mer – det finns nämligen två verktyg för internkommunikation: e-post (alla@) och socialwok (som liknar facebook fast för en sluten grupp, dvs företaget).
- Om vi antar att båda verktygen är lika svåra att använda, kommer frågor via riktad mail istället för över woken pga man är rädd att visa upp misstag (det kanske gick dåligt i Varberg)?
- IRC var alltid sökbart för vem som helst som kom och gick i gruppen – undrade man varför någon låtit DNS:en peka på en extern maskin så kunde man söka igenom IRC-loggarna snabbt (< 10 sekunder) och kanske få svar. (E-post är ju mycket inlåst, socialwok klarar en del men kontexten försvinner – endast tråden med sökträffar visas).
- RSS hade potential att lösa problemet med att IRC kräver att man är uppkopplad när varje textrad skickas för att få ta del av den.
- XMPP är ytterligare ett alternativ.
Det var länge sedan människans största uppgift var överlevnad, vi klarar enkelt att bibehålla lång livstid (i vår del av världen iaf). Jag har länge tänkt att det största uppgiften nu för (vår del av) mänskligheten är kommunikation. (Huruvida det är sant eller inte skall jag låta vara osagt, entrepologer har bättre insikt.) Det går åt massor med energi för att kommunicera, många blir upprörda över dåligt fungerande kommunikation (eller glada, som jag idag :) och jag tycker jag ofta ser bevis på att kommunikation verkligen är kung. (Jag vet att jag pratade om detta med Annette Welander (marknadsansvarig) på Chalmers Studentbostäder när jag började där 2003). Sedan dess har twitter och facebook blivit stort i Sverige. Mitt projektarbete på gymnasiet var en plattform för kommunikation som ratades. Problemet var kanske att den var skriven i C istället för PHP?)