Jag såg idag av en händelse ett utmärkt exempel på användning av Gravatarer. På konferensen Codebits hemsida så ser slängde man upp en ansiktsvägg med konferensdeltagarnas gravatarer, vilket ju kan ge en känsla för hur konferensen ser ut! :)
För större konferenser borde detta vara ett enkelt sätt att samla in bilder på talare, och efteråt för folk som bara hann se en del av ett föredrag att snabbt/lätt hitta “ah, det var han som hade den där galna iden om [topic]” … Jag kommer iaf lättare ihåg ett ansikte än ett namn …
Fördelar
Tanken med Gravatar.com är att man på ett enda ställe tankar upp sin Globally Recognized avatar, och att bloggar, forum och andra liknande interaktiva tjänster kan återanvända samma bild. WordPress, Blogger m fl har detta som standard sedan ett tag tillbaka. Vill man skriva sin egen tjänst är detta givetvis ett enkelt sätt att få den att bli lite mer personlig. Andra subjektiva fördelar är att det kan skapa en känsla av större gemenskap – det blir ett “rikare” möte när man får ett ansikte på en kommentar. Inte osannolikt börjar man också efter ett tag känna igen ansikten på personer som kommenterar/florerar på samma virtuella platser som man själv begagnar. På det sättet kan olika tjänster flyta samman och skapa en känslan av en större “gemenskap”.
Hur som helst, många andra har försökt svara på frågan varför ska man använda Gravatar.com? och förutom “central/single point of failure” så har jag sett få argument mot användning av denna tjänst.
Blue man syndrome
En effekt av att WordPress, Blogger och andra tjänster aktiverat Gravatar.com som standard har man kunnat se benämningar som “blue man syndrome” på vissa håll. Det handlar alltså om att en samling människor representeras av en default-bild, ofta en silluett med blåa toner. Se t ex dessa:
For The Win
Jag hoppas att jag kan övertyga fler av mina vänner att fixa till en gravatar, så att min vägg med vänner inte blir så himla … blå.